En annan scenografiskt sinnad målare och föregångare var prins Eugen. "Målarprinsen" satte iakttagelsen och det sedda först, för att sedan låta den symbolistiska fantasin löpa.
Precis som kollegan Richard Bergh målade han inre landskap som inte förvrängde motivet.
Tonsättaren Wilhelm Stenhammar och skalden Oscar Levertin är andra exempel på sentimentala grundtoner för omkring hundra år sedan.

Det nordiska ljusmåleriet med dess vackra, skira toner, var del i en reaktion mot akademismens konst och industrilandskapens förfulning.
Men viktigt var samtidigt att Sverige behövde en massa optimism! Missväxt och Amerika-utvandring hade dränerat landets resurser.
Folklore, hembygdskänsla och fosterländskt måleri mobiliserades som kuggar i uppbyggnad av en ny nationell stolthet. Det "nordiska ljuset" blev på kuppen en efterfågad internationell konstprodukt.

Den nordiska sommarnatten. Både skir och dunkel. Men kanske är skogen full av vättar och andra väsen! Åtminstone i Ekmans tappning.
Hennes landskap är självfallet mer uppsluppna och öppna för tolkningar än den gamla traditionen -
en så gott som undantagslöst manlig tradition, där någonting hela tiden måste bevisas, äga praktisk funktion i nyttosamhället.

Ekmans måleri är lyckligtvis bara konst och onödig för produktiviteten. Istället ersätter hon den gamla manliga svårmodssfären med våra dagars vardagsmystik, som tas direkt från stugsemestrarnas miljö , där grävling och älg kan fotograferas till frukostkaffet.
Det susar P 2 och semesteridyll om de skogsbryn och björkdunge, som förr avågs väcka djupsinne och fosterlandskärlek.
Men samma ljusfenomen som trollband 1890-talets konstpublik fängslar oss fortfarande.
Och samma konstens grundregel gäller oförändrad sedan prins Eugens dagar: det antydda är enda möjliga ögonöppnare.

Visst lever traditionen. Men man ser den knappt hos Ekman, eftersom hon är direkt , orädd, ja poppig, i jämförelse.
Men den röda tråden är skildringen av landskapens - inre landskap. Så ser traditionen ut för en modern ljusmystiker!

ANDERS ENGMAN febr 2011
konstkritiker