Mediabilder har alltid haft makt. Berömt exempel är satirteckningen av den franske kungen Ludvig Filip, som 1831 avbildades som pösande päron. Efter det kallades han för alltid vid öknamnet "Kung Päron".
Tidningstecknandet skulle ganska länge förbli en strikt illustrativ genre. Men skickliga artister utvecklade formen, och samtidigt som det fotografiska bildreportaget blev begrepp under 1950-talet, ökade efterfrågan på professionella tecknare.

Det var under den perioden som SVEN RYDÉN knöts till Svenska Dagbladet. Rydéns tidningsproduktion växte genom åren till smått legendariska mått. Inte minst gjorde han flera reportageresor tillsammans med reportersignaturen Gits.
Men media har inte all makt. Tidningsarbetet har inte skuggat det egna konstnärsskapet, och Rydén har hela tiden varit flitigt verksam målare och grafiker.

Tidningstecknande kräver kvick tänkthet och rationalitet. Det rör ju om ett slags snapshots med reporteröga. Ingen tveksamhet får råda om bildmotiv eller journalistiska sammanhang.
Rydéns eget konstnärliga signum är dock motsatsen till kallblodig illustration. Tvärtom lyser hans smått tafatta linjeföring och naivistiskt småguppande landskap av värme. Ett milt ljusackord drar genom bildrummen, som i flera bemärkelser ger känslan av motstånd mot det alltför lättflyktiga.

LARS-ERIK SELIN s bilder och deras titlar är vulkaniska och geologiska och tillsammans med en uppenbar ljusmystik tänker man lätt på romantiker som William Turner, eller en tidig symbolist som Arnold Böcklin. Men konsthistoriska vinklingar ger en orättvis ingång. Visserligen är Selin en ovanligt stilmedveten målare. Men han stöter på ett egensinnigt vis bort konstens värld och traditioner (kanske till och med den egna yttervärlden) ur bilderna.

Atmosfären är ibland dunkel, ibland romantiskt sublim - i "landskapen" kan man möjligen ana såväl tungt glödande gruvgrytor, som överjordiska apokalypser och slöjrika nebulosor.
Men målningarnas material är inte det gängse, utan består av simpla klumpar (ofta uthälld emaljfärg) som bildar råa färgkroppar. Knappast särskilt skirt eller "konstnärligt" - skönheten är ersatt av ett naket, brutalt grymtande. Ändå är det vackert!

Vi vet idag så mycket mer om oss själva och vårt bildseende än under romantikernas period. Då ville konstnärerna bryta ner vaneseenden och öppna sin tids nya världar. Precis som Selin. Visuella fantasier och en bildkonstnärlig alkemi med surrealistiska grepp, som jagar bortom vedertagen terräng. Selins kognitiva lekar står för sig i dagens konst.