Terselius-Claridges släpper lös mentala energier, både i stora oljor och intimare objekt. Kontrastrika landskap översvämmas av vulkanisk kraft. Rumsligheterna sviktar. Zig-zag- former försöker hålla greppet men lever i panik.
Det kan vara vanskligt med starka effekter. Ett landskap är rött, kanske i någon bemärkelse "alltför rött", och helheten tas över av färgen som en knalleffekt på teatern. Men hennes röda är extremt ödesmättat!! En dov berättelse i sig. Ett collage-objekt är i sin tur farligt nära sammanbrott: bitarna sticker nästan iväg. Men det hela samlas i en visuell rytm som håller samman. Hopp heter ett annat objekt. En mildare andningspaus. Men ett stycke metall inger oro - kanske är det taggtråd.
Den abstrakta expressionismen står för snabba impulser och är framförallt direkthetens måleri. Rörelsen nådde Europa under efterkrigstiden. Det fanns från början en paradox: det fria känslouttrycket krävde fast bas. Direktheten ställde helt nya krav på genomtänka kompositioner. Medvetandet om färg och form, insikt i måleriets (eller skulpterandets) hantverk, blev inte mindre än för 1800-talets landskapsmålare! Expressionistiskt måleri rymmer därför som regel många experiment, omarbetningar, skisser, förstudier - frihet är syskon till eftertanke.

Terselius-Claridge samlar alltså helheten mer än första anblicken avslöjar. Här finns fast grepp om måleriet och summans förmåga att bära kraftspelens delar. Uttrycket ställer sig vippande på randen till kaos, klyfta och stup. Men kompositionerna hålls hela tiden samman av samverkan mellan färgklanger och form, ytor och rumsligheter. Bildens arkitektur bygger kompositionernas spänning, inte symboler, ego eller självbekännelse: jag- berättandet är faktiskt återhållsamt. Måleriet stannar vid måleri. Precis som hos Strindberg blir bilden konst, först när den är måleri och inget annat. Och vi skall inte glömma att i allt detta ryms en hel del uppsluppenhet !

ANDERS ENGMAN nov 2011
konstskribent