Konstnärer har i alla tider sysslat med måleriets magi, oavsett motivkrets och annat. Måleriet frisläpper en särskild kraft som kan driva temperaturen på porträtt, frukter och landskap långt bortom enkel avbildning. Ren avbildningsstil kallas Realism och sådana bilder kan i sina bästa stunder, och utan att förvränga, ge ökad känsla av motivens närvaro.

Hans Meervelds samtida måleri hämtar fritt det bästa ur denna långa realistiska tradition. Det finns två slag av Realism. Det första har för avsikt att blott att avbilda så exakt som möjligt, och vore blott och bart godtrogen, om det inte vore för att man här finner exempelvis det forna Sovjetunionens politiska konst. Där vann kylan medan motiven hyllade stela hjältetyper och konstnärerna gick i koppel.

Det andra slaget är tack och lov mänskligt. Hit hör till exempel de gamla nederländarnas lustfyllda stilleben, och även den danska Guldålderns måleri, som var en arkitektonisk och sval klassicism ungefär på vår kung Karl Johans tid. På det svenska 1970-talet kom sociala realister som Peter Tillberg med samhällskritiska och medvetet neutralt hållna motiv. Bara tjugo år senare framträdde grafikern Jukka Vänttinen med en romantisk ljusmystik byggd på tryckpapperets maximala mjuksvärta. Inför Meervelds motiv kommer man kanske ändå mest att tänka på dansken Vilhelm Hammershöi, den dröjande stillhetens målare, som var verksam under den bråda industriella era, då ångfartyg ersatte segelskepp och allomspännande järnvägslinjer byggdes för fullt.

Meerveld i dataåldern målar liksom flera av Guldålderns konstnärer tidlösa ödemotiv, ja hans bilder är till och med gärna helt människotomma .Så pass att man får känslan av att vara ensam publik. Det är gåtfullt och skört och bär en halvt dold seendets melankoli.

Meerveld öppnar förvisso även för det imaginära och fantasifulla. Men framförallt ägnar han sig åt måleri, och inte tankekedjor. Han framträdde med sin "realism" redan under akademitiden i Groningen. Då hade han förmodligen redan studerat hur måleriet i ett slag kan pricka in kraftfullare verklighetskänsla än något exakt fotografi (tänk bara på Zorns raffinerat vattenmåleri, där vattenskimret på nära håll bara består av simpla vita färgduttar mot slarviga våtblå penselstråk. Måleriska tricks men oemotståndligt för sinnet).

Så Meerveld stammar med andra ord ur en rent bildromantisk tradition som oavsett motiv, som alltid velat skölja betraktarens blick genom att mejsla ut måleriets egenart".

ANDERS ENGMAN nov 2010
konstkritiker